Husvagnstankar och en underbar morgon.

Nu sitter jag här igen, i husvagnen och dricker mitt kaffe.  Känner mig tacksam över hur bra jag har det. Att jag faktiskt har en husvagn, att jag har möjligheten att få ha sådana här underbara stunder. Jag har en familj, mina barn, min make. Jag är frisk och har inget att klaga på mera än saker som inte är något att klaga på. Jag känner att det är viktiga stunder just de här stunderna jag har på morgonen när jag är helt själv och får låta tacksamhetskänslorna simma omkring i mig.  Någonstans är de viktiga att faktiskt stanna upp och känna, verklig innerlig tacksamhet över det jag har. Kanske är det inte sakerna i livet som jag känner tacksamhet över utan mera hur jag lever mitt liv.  Tacksamhet över de människor som är i mitt liv, de jag möter som jag lär mig av. Tacksamhet över att jag har en massa känslor i mig som gör att jag känner på riktigt att jag blir berörd på gott och på ont.  För jag känner mycket, gråter jag så gråter jag i hela kroppen, skrattar jag så bubblar skrattet nere i från tårna. Jag har förmåga att leva mig in i hur andra känner har har det. Ibland kanske lite väl mycket men jag har förmågan. Just den förmågan är bra men är på gott och ont.  Ibland gör det ont så ont att jag nästan själv går sönder men  av mina år har jag lärt mig att det är bara nästan själv går sönder. För jag går inte sönder.  Jag står kvar och är hel hur ont det än gör.  Kanske är det just därför jag valt att jobba med det jag gör.  Jag jobbar för människor, människor som kanske inte alltid har det så lätt. Jag vågar till och med säga att jag faktiskt är bra på mitt jobb. Fast jag har haft samma jobb, samma här är att det är människor jag jobbar med. Så har det varit på olika plattformar. Jag har jobbat med ungdomar som kommit på kant med samhället, har jobbat med människor som har haft olika till och o-tillgångar. Mitt sista jobb var att arbeta med ensamkommande barn och ungdomar. Snart ska jag igen börja ett nytt jobb även här handlar det om människor. Unga människor som behöver ett visst stöd från samhället.  …

Oj det var inte det här jag skulle skriva om utan om den här stunden just nu när jag hör maken sova och tiden är helt och hållen min.  Men nu har jag tryckt ner tangenterna så många gånger så ni orkar säkerligen inte läsa mera. Jag nöjer mig med att skriva att just den här tiden är helt underbar när jag är i min lilla vagn. Kaffe, tiden som är min och mitt tangentbord. Där tankarna flödar fritt. Är tid som jag inte vill vara utan. Idag kommer dottern hit. Vi har tänkt hyra båt och ta oss runt i sjön som är här. Redan första året vi var på campingen fick fick från en Norrman som bott här länge just det som förslag att göra.  Så idag flera år efter tänker vi hyra en båt och ge oss ut på sjön. Maken som är tävlingsmänniska i minsta cell vill att det ska vara fisketävling. jag tänker mest njuta av vyerna, Tror maken kommer ta med kameran så det blir nog ett och annat kort mellan alla fiskar han ska dra upp.

Ha en fin dag.

Lev just nu, nu finns alltid igår är borta och morgondagen ger oss framtiden.

Ta hand om dig. Du behövs just du i den här världen.

19622715_10154927958284296_1819911874_n

Carina Ikonen Nilsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s